Fortsättning på förlossninsberättelse - Komplikationer
Allt blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland måste man ge och ta helt enkelt. Efter att ha haft en lyckad och välgjord operation och fått världens vackraste son så ska man inte tro att allt ska gå toppen efteråt.
Jag stannade på BB de tre närmsta dygnen efter förlossningen men vill sedan inte stanna mer efter som jag mådde skapligt och ville hem till Eddie och vara en familj med honom och Eliaz. På torsdagskvällen blev jag utskriven och jag Eliaz skulle äntligen få åka hem. Väl hemma gick allt bra i början, allt kändes bra, Eliaz trivdes och allt kändes så naturligt och perfekt.
Efter något dygn hemma började jag känna mig konstig, febrig och yr på något sätt. Jag som aldrig frusit på riktigt innan, satt och skakade av köld i en fotölj under två duntäcken i tre dagar i sträck. Frossan övergick efter några timmar till extrema svettningar och yrseln blev allt värre och värre. Varje gång jag fick dessa bekymmer så kollade jag snabbt om jag hade någon feber, för får man feber efter ett kejsarsnitt så är det med allra störst sanorlikhet ett tecken på infektion. Jag kollade varje gång, men termometern visade ingen feber, varken under eller övertemp.
Måndagsnatten, fyra dygn efter våran hemkomst var det dags att betala mitt pris. Vi hade lagt oss i sängen för att sova så jag helt plötsligt fick svårt att andas. Jag kunde varken ligga eller sitta utan att hela bröstet kändes ihoptryckt och jag hade svårt att andas djupa andetag. Vi ringde 1177 (sjukvårdsupplysningen) och efter som de hade med lungorna att göra så rekomenderade dem oss att ringa 112. Precis när vi ringt 112 och beställt en ambulans började jag bli yr och kallsvettas på nytt och denna gången kom våran granne Nina upp med sin termometer som då visade 39 grader. Ambulansen kom och det var bara att klä på Eliaz och åka tillbaka till stället vi precis kommit hem ifrån.
Väl framma på sjukhuset fick vi för en gångs skull snabb hjälp. Massa blodprover och röntgen och diverse andra prover togs och de kom ganska snabbt fram till att jag fått infektion i snittet. Ganska vanligt, men ganska farligt om det inte behandlas i tid. Jag blev alltså inlagd på nytt med dropp, antibiotika i dropppåse och diverse andra smärtstillande tabletter. Dessutom visade det sig att jag hade förlorat en hel del blod under operationen som ingen tidigare märkt så jag fick även i mig två liter blod under tiden vi låg inne denna gång.
Efter ännu en arbetsvecka på sjukhus fick vi på fredagsförmiddagen bli utskrivna. Antibiotikan hade värkat bra och jag fick nu åka hem och fortsätta kuren hemma, fast med tablettform. Häftklämmorna i snittet klipptes bort och så fick vi äntligen komma hem till verkligheten igen.
Jag led som fan i fem dagar och fick även ta vissa smärtstillande efter att vi kommit hem, men nu är allting äntligen över, tagit prover på vårdcentralen och infektionen hade sjunkit såpass lågt att allt var läkt. Nu är vi hemma och mår bra och börjat bli som en riktig familj och nu får det verkligen räcka med sjukhusbesök på ett tag. Älskar min familj över allt annat<3
Välkommen till världen Eliaz - Förlossningsberättelse
Allting började den 11 november 2013. Natten mellan söndag och måndag. 8 dagar efter beräknad förlossning. Värkarna hade visserligen hållit på fram och tillbaka hela den veckan, men det var just den natten som värkarna etablerade sig och blev mer och mer regelbundna. Jag hade gått och väntat i 8 dagar extra och nu satte det äntligen igång. Jag vaknade av att jag hade enorma magsmärtor/menssmärtor och vad jag kände så verkade de mer regelbundna än tidigare, så jag väckte Eddie och hans mamma Kajsa, som sovit hos oss sedan en vecka tillbaka ifall om att vi skulle behöva åka in till förlossningen snabbt. Medan Eddie var lite segare upp ur sängen så satte sig jag och Kajsa i tv-rummet och började räkna värkarna och deras mellanrum. Hela morgonen satt vi och räknade tills jag kände att jag inte klarade mer.
Vi åkte in och var inne på förlossningen ca 10.30. Vi fick direkt ett rum och de började med att kolla hur öppen jag var, vilket var 3 cm. Jag hade tur, för vid 3 cm går gränsen om man ska få stanna kvar på sjukhuset eller tvingas åka hem och vänta på att man ska öppna sig mer. Jag fick i vilket fall stanna kvar. Lustgasen som jag aldrig trodde at jag skulle våga prova blev under denna dag min bästa vän, utan den hade jag nog varit död nu. Tiden passerade förbi och där låg vi timma efter timma och väntade på att saker och ting skulle sätta igång. Jag fick ryggmärgsbedövning som skulle stilla värkarna, som hade börjat bli riktigt smärtsamma. Den var knepig att sätta dit, för mig som hatar sprutor och tack vare att jag är så pass svårstucken så blev det inte bättre, men tillslut så satt den och började så småningom hjälpa. Timmarna fortsatte att passera och trotts värkstimulerande och diverse andra knep öppnades jag inte mer än 3 cm. Ca 6 timmar efter att vi kommit in känner de en 5:e gång hur öppen jag är, denna gången är det en läkare, eftersom ingen av barnmorskorna kunde ge en förklaring till varför jag inte öppnade mig. Det tog inte många sekunder innan läkaren kunde känna vad som var fel och beslutade snabbt att det skulle få bli ett akut kejsarsnitt. Barnet hade nämligen navelsträngen 4 varv runt halsen och det var detta som gjorde att barnet aldrig kunnat komma tillräckligt långt ner i beckenet och fixerat sig.
Jag var jätte rädd. Jag vill absolut inte göra kejsarsnitt, det var det sista jag ville göra. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att jag kanske skulle få göra det. Jag som aldrig varit så sjuk så att jag behövt ligga på sjukhus skulle nu få genomgå en av de största operationerna man kan göra. Trotts att jag var fullt bedövad med ryggmärgsbedövning och måttligt berusad på lustgas kunde jag inte låta bli att vara rädd och låg därför och skakade i sjukhussängen hela vägen in tilloperationssalen. Narkosläkaren som hade hand om min operation var jätte lugn och trevlig och förklarade lugnt att de snittade folk flera gånger dagligen och att de visste vad de sysslade med.
Väl uppe på operationsbordet tog jag snabbt ett fast och hårt tag om den nya lustgasmasken och började andas in på nytt. Trogen vid sidan av mig satt Eddie och höll min hand och lovade att göra det genom hela operationen. De fyllde på ryggmärgsbedövning efter som de beslutat att jag skulle vara vaken, och sen var operationen i full gång. De började operera runt 18.15 och klockan 18.50 föddes vårt mirakel som vi så länge väntat på. En liten gosse som vägde 3500 gram och var 51 cm lång. Aldrig hade jag sett något så vackert. Vår alldeles egna lilla Eliaz. Läkaren tog oss till ett rum där jag, Eddie och Eliaz fick lite egen tid och i väntan på att bedövningen skulle gå ur kroppen så fick vi in födelsedagsfika att mumsa på.
Förlossningen blev absolut inte som jag tänkt mig men jag klarade mig igenom den, jag fick genomföra en operation och jag är riktigt stolt över mig själv. Från och med nu är vi tre, jag, min älskling och våran älskade son, till dess att döden skiljer oss åt. Älskar er mina prinsar, nu och för alltid <3
Hejsan!Nu har det gått fyra dagar sedan min beräknade förlossning. Det är trotts allt bara fyra dagar men det känns som flera veckor, varje dygn man går över tiden känns som veckor. Än så länge har jag haft icke så kraftiga värkar, inte tillräckligt kraftiga för att få åka in till förlossningen iallafall, och jag försöker verkligen göra allt möjligt för att bebis ska vilja komma ut till oss. Idag har till exempel Eddie och svärmor fått mig att springa upp och ner i lägenhets trapporna tills de lite kraftigare värkarna startade. Jobbigt för en höggravid kvinna utan kondition, men jag gjorde det. Dock ingen bebis än, men tror och hoppas på en förlossning innan denna veckan är slut. Nu ska jag sitta och njuta av värkarna och kolla på tv med svärmor Kajsa, det bra alla ni där ute så skriver jag snart igen! :)
Hejsan allihopa! Än så länge går vi i väntans tider och i ett evigt längtande efter vårat lilla barn. Jag är nu vecka 41, 40 + 1, vilket innebär att jag gått över mitt beräknade datum med två dagar. Det känns bara tyngre och segare för varje dag som går. Om man tyckte att veckorna innan beräknat gick långsamt så ska ni veta hur det känns att gå över tiden. Tiimmarna känns som dygn och bara de två dygnen jag tövere tiden känns som veckor. Men för förstföderskor är det väldigt vanligt att man går över tiden, man brukar säga sin beräknade datum plus/minus två veckor, men vi tror och hoppas på att den lille/lilla kikar ut i början på denna veckan.
Vecka 41 (40 + 0) - 1 dag efter beräknad förlossning
Igår var det den 2:e november 2013, dagen då vårat lilla knyte var beräknat men ingenting hände. Inte ett tecken på att bebbe ville ut i stora världen. Inget mer än förverkar som inte var särskillt smärtsamma. I all spänning man hade så blev man genast lite smått ledsen. Man hade ju längtat så och var därför beredd att den skulle komma på beräknat datum och när den inte gjorde det så blev man lite lätt nedstämd och besviken.
Men tack vare mina underbara vänner kom jag på andra tankar för stunden. Älsklingen kom med förslag om att vi och några vänner kunde åka till Skövde och gå på en bio och mysa istället för att sitta hemma och titta på magen och vänta på att tiden skulle gå och så blev det. Jag, Eddie, Antonia och Jocke åkte in till Skövde, käkade lite mat och kollade sedan på filmen Thor - the dark world. Den var super bra och hela den kvällen förbättrade helt klart min situation. Nu rär det bara att vänta vidare och se vilken dag vår bebis kan tänkas komma. Vi längtar efter dig!
Hejsan kära läsare! Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade här och det måste vi ändra på. Det är inte mycket som har förändrats sedan sist. Eller jo, en del kanske. Jag är nu i vecka 39 (38 + 2) och det innebär att jag har 11 dagar kvar till beräknad förlossning, gud så spännande! Nervös och glad som alltid.
Annars så har det väl inte hänt något särskillt, jag är glad och för det mesta positiv, bebis börjar bli riktigt tung att bära runt på. Magen har sunkit ner en hel del vilket är ett tecken på att förlossningen är nära. Har även börjat bli mycket tröttare nu, mestadels på grund av vikten och att bebis är så aktiv så att jag har svårt att sova på nätterna. Illamåendet börjar smått komma då och då och de sura uppstötningarna är inte sena med att visa sig, men det är bara att stå ut! Mer eller mindre 11 dagar kvar och du är äntligen ute i min famn efter 9 månader av nyfikenhet och längtan. Vi ses snart mitt lilla mirakel!♥
Ca 4-5 veckor kvar till beräknat, det är helt sjukt vad tiden går fort. Det märks att det är nära. Han/hon har troligtvis börjat fixera sig för nu börjar det komma riktiga smärtor. Huvudet trycker mot beckenet och det känns som att hela kroppen tyngs och trycks ner tillsammans med bebisen, extrema smärtor i becken ochnedre delen av mage och rygg i form av foglossningar och ett fy tusans sparkande mot revbenen. Men det är bara att stå ut, jag har ju trotts allt snart vårt lilla mirakel i vår famn. Längtar så att jag kan dö. Nu ska jag dra mig mot föräldrautbildningen och sen blir det en slappar-eftermiddag/kväll med plock i den nya lägenheten.
Tänk vad tiden går fort. 5 veckor plus minus 2 veckor kvar. Kan inte förstå det. Har också börjat drömma en del om förlossningen, både bra och lite mindre bra drömmar, men det är väl bara nerverna som spelar en ett spratt, det kommer nog gå bra.
Nu har jag iallfall börjat kliva upp i hyfsad tid på morgonen, skickade precis upp pojken min till skolan och jag får väl roa mig med lite disk och körkortsteri tills han kommer hem. Bjuder på en gammal goding som jag själv ska spela när jag diskar.
Frågor är helt okej, ju fler desto roligare, och jag ska försöka svara så gott jag kan! Första tecknet som alla går efter då man misstänker att man är gravid är ju att mensen är "försenad", att om du har regelbunden mens och mensen inte kommit på beräknat datum. Ur egna perspektiv så testade jag mig när min mens var försenad cirka 2 - 3 veckor då vi även tidigt började se på magens form, dock är inte det så vanligt så tidigt. För mig hade det alltså gått 1 månad (den vanliga månaden då man inte har mens) och 3 veckor ut över det. 10 dagar efter mensen skulle kommit kan du med säkerhet testa och få ett säkert svar. Hoppas det hjälpte något och önskar dig all lycka till oavsett vilken väg du väljer! :) ______________________________________________________________________
Hej Stini!
Haha nej skönt har jag inte förväntat mig att det ska bli! Någon slags smärta ska man tydligen betala men man får ut något så pass underbart utav det. Kroppen anpassar sig ju, men just grejen att vara ovetande, att inte veta hur verkarna känns, vad man ska göra när barnmorskan skriker att man ska krysta, vad som kan hända med mig eller barnet, det är där oron ligger. Men jag har fått så mycket stöd nu sedan jag la ut inlägget och många som tröstar och stöttar på alla möjliga sätt och vis, är evigt tacksam för det! Så ett stort tack till dig också Stini!<3 Kram! ______________________________________________________________________
Hej Julia!
Ja, visst känns det otroligt! Jag berättade för dig i, kan det ha varit vecka 15-16 någon gång, och nu har jag liksom bara 6 veckor kvar till fullgången graviditet, helt sjukt. Jag längtar som tusan! Hoppas du kommer och hälsar på vårat lilla mirakel strax efter att h*näntligen fått se solens ljus. Kram!<3 ______________________________________________________________________
Det är helt sjukt vad tiden går fort, redan vecka 34. Det känns som att det inte var alls längesen som man satt där med testet i sin hand, och nu är man i vecka 34 och har fortfarande inte fattat att det är sant. Att man har skapat ett nytt liv. Att man om ca 6 veckor sitter med sitt aldeles egna barn i sin famn. Sjukt underbart. Jag och smabon längtar nåogt otroligt, det är ju de sista veckorna nu som det går som segast och man bara vill att det lilla knytet ska komma ut. På tal om att komma ut så är jag sjukt orolig och nervös inför förlossningen! Var ni eller vet ni någon som var dödsorolig innan förlossningen? Vad gjorde er/dem lugna? Är öppen för alla tips jag kan få! Men nu vill jag inte tänka mer på det, utan drar istället iväg till Unga mammor och sedan luncha med bästa Hannah. Ha det bäst! V.34 (33 + 1)
Ja då var det den 14:e igen och dags att fira för ännu en månad tillsammans med mannen i mitt liv. En del tycker att det är fånigt att räkna månader eller fira eller fortfarande hålla koll efter så lång tid, men inte jag. Detta har varit de 16 bästa månaderna i hela mitt liv, han har tagit mig från botten till toppen och förgyller varje dag med endast en blick. Han är så underbar och han kommer bli världens bästa pappa, det känner jag på mig. Jag älskar verkligen honom och jag känner att varje dag tillsammans med honom är ett minne värt att firas!❤
Svar: Jodå, namndiskussionen har pågått i veckor och månader.Vi har väl egentligen inte kommit överens om något vettigt, pojkvännen ska ju alltid vara tvärt emot ;) Men jag har ju själv några personliga listor med favoritnamn som jag gärna delar med mig av.
Flicknamn:
Haylee
Tindra
Alwina
Melina
Alice
Nathalie
Miranda
Pojknamn:
Ludwig
Wilmer
William
Marwin
Miliam
Eliaz
Charlie
Jamie
Jonathan
Som du kanske märker så vill jag ha ett ganska annorlunda fint namn som kanske inte så många heter, tycker till exempel att mitt egen namn är ganska tråkigt och vanligt och vill därför vara helt tvärt om. Sen har jag även en förkärlek för de lite ovanligare bokstäverna i alfabetet vad det gäller pojknamn, W eller Z är nästan ett måste, haha.
Hoppas detta var ett bra svar, fortsätt nu läsa och kommentera!
En kommentar som ramlar in minst en gång om dagen är just som rubriken lyder, "det måste vara tvillingar", "är du säker på att det inte är tvillingar?", "det måste vara mer än en, magen är ju så stor och hård!". Varje gång frågan kommer svarar jag alltid samma sak, "Nej det är bara en.".
Jag har hela tiden vetat att det inte är tvillingar, för det första så bör man oftast ha tvilling-gener i släkten för att det ska kunna bildas nya tvillingar och varken jag eller Eddie har tvillingar i släkten. Men när frågan/kommentaren kommer gång på gång så kan man inte låta bli att tänka tanken, 'tänk om det är tvillingar iallafall'. Oron för tvillingar och min extremt konstant snabbt växande mage blev allt större för varje gång jag hörde frågan, så i vecka 31 + 6 åkte vi in till KSS i Skövde för att se så att allt stod rätt till. Vi kunde med någon typ av lättnad åka hem igen. Ultraljudet visade normal tillväxt på barnet och som vi sett på tidigare ultraljud bara ett barn. Däremot fanns det en hel del mer fostervatten än vad som är nödvändigt och det var detta som gjorde att magen är stor och spänd och som då gör att det är svårt att känna vart barnet ligger osv.
Trotts att jag berättat för många om detta ultraljudet är det fortfarande folk som frågar och tror att det är två, men nu har ni iallafall fått det bekräftat att så är inte fallet. Jag tycker också att jag har blivit väldigt stor för antalet veckor, men som ni ser så kan det ha helt andra orsaker.
På bilden till vänster ser ni min mage i v.33 (32+0), på bilden till höger ser ni en mage som bär på tvillingar i v 33 (32+0) (bild tagen från google), så själv tycker man att min mage är stor, men långt ifrån en tvillingmage.
, 
V.34 (33 + 1) 
