Allting började den 11 november 2013. Natten mellan söndag och måndag. 8 dagar efter beräknad förlossning. Värkarna hade visserligen hållit på fram och tillbaka hela den veckan, men det var just den natten som värkarna etablerade sig och blev mer och mer regelbundna. Jag hade gått och väntat i 8 dagar extra och nu satte det äntligen igång. Jag vaknade av att jag hade enorma magsmärtor/menssmärtor och vad jag kände så verkade de mer regelbundna än tidigare, så jag väckte Eddie och hans mamma Kajsa, som sovit hos oss sedan en vecka tillbaka ifall om att vi skulle behöva åka in till förlossningen snabbt. Medan Eddie var lite segare upp ur sängen så satte sig jag och Kajsa i tv-rummet och började räkna värkarna och deras mellanrum. Hela morgonen satt vi och räknade tills jag kände att jag inte klarade mer.

Vi åkte in och var inne på förlossningen ca 10.30. Vi fick direkt ett rum och de började med att kolla hur öppen jag var, vilket var 3 cm. Jag hade tur, för vid 3 cm går gränsen om man ska få stanna kvar på sjukhuset eller tvingas åka hem och vänta på att man ska öppna sig mer. Jag fick i vilket fall stanna kvar. Lustgasen som jag aldrig trodde at jag skulle våga prova blev under denna dag min bästa vän, utan den hade jag nog varit död nu. Tiden passerade förbi och där låg vi timma efter timma och väntade på att saker och ting skulle sätta igång. Jag fick ryggmärgsbedövning som skulle stilla värkarna, som hade börjat bli riktigt smärtsamma. Den var knepig att sätta dit, för mig som hatar sprutor och tack vare att jag är så pass svårstucken så blev det inte bättre, men tillslut så satt den och började så småningom hjälpa. Timmarna fortsatte att passera och trotts värkstimulerande och diverse andra knep öppnades jag inte mer än 3 cm. Ca 6 timmar efter att vi kommit in känner de en 5:e gång hur öppen jag är, denna gången är det en läkare, eftersom ingen av barnmorskorna kunde ge en förklaring till varför jag inte öppnade mig. Det tog inte många sekunder innan läkaren kunde känna vad som var fel och beslutade snabbt att det skulle få bli ett akut kejsarsnitt. Barnet hade nämligen navelsträngen 4 varv runt halsen och det var detta som gjorde att barnet aldrig kunnat komma tillräckligt långt ner i beckenet och fixerat sig.

Jag var jätte rädd. Jag vill absolut inte göra kejsarsnitt, det var det sista jag ville göra. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att jag kanske skulle få göra det. Jag som aldrig varit så sjuk så att jag behövt ligga på sjukhus skulle nu få genomgå en av de största operationerna man kan göra. Trotts att jag var fullt bedövad med ryggmärgsbedövning och måttligt berusad på lustgas kunde jag inte låta bli att vara rädd och låg därför och skakade i sjukhussängen hela vägen in tilloperationssalen. Narkosläkaren som hade hand om min operation var jätte lugn och trevlig och förklarade lugnt att de snittade folk flera gånger dagligen och att de visste vad de sysslade med.

Väl uppe på operationsbordet tog jag snabbt ett fast och hårt tag om den nya lustgasmasken och började andas in på nytt. Trogen vid sidan av mig satt Eddie och höll min hand och lovade att göra det genom hela operationen. De fyllde på ryggmärgsbedövning efter som de beslutat att jag skulle vara vaken, och sen var operationen i full gång. De började operera runt 18.15 och klockan 18.50 föddes vårt mirakel som vi så länge väntat på. En liten gosse som vägde 3500 gram och var 51 cm lång. Aldrig hade jag sett något så vackert. Vår alldeles egna lilla Eliaz. Läkaren tog oss till ett rum där jag, Eddie och Eliaz fick lite egen tid och i väntan på att bedövningen skulle gå ur kroppen så fick vi in födelsedagsfika att mumsa på.

Förlossningen blev absolut inte som jag tänkt mig men jag klarade mig igenom den, jag fick genomföra en operation och jag är riktigt stolt över mig själv. Från och med nu är vi tre, jag, min älskling och våran älskade son, till dess att döden skiljer oss åt. Älskar er mina prinsar, nu och för alltid <3